Idol's riktiga idoler
Har ni sett John som sjunger en "operaballad" som han har skrivit själv? Eller Emma som tycker att hon sjunger som fågelkvitter?
Båda tror på fullt allvar att de ska gå vidare och bli stjärnor en vacker dag.
Jag tycker självklart att det är bra med självförtroende men till en viss gräns. Varför säger ingen till dessa stackars människor att de kanske borde låta bli att söka till idol, att de borde drömma om något annat istället. Självklart blir det bra tv, men jag kan inte låta bli att tycka synd om de människor som får sina drömmar krossade medan vi andra skrattar högt åt dem. För det gör vi, speciellt jag. Även om jag tycker otroligt synd om dem kan jag inte låta bli.
Jag tycker nästan att programmet blir tråkigare när det bara är bra sångare kvar, för hur kul är det då? Bra sångare har man hört förut, på radion och under de tre tidigare idol-säsongerna. Killar som John däremot, som sjunger ungefär som stereon låter när den har hakat upp sig, de är unika. Man har aldrig tidigare hört något liknande, och kommer nog aldrig att göra det heller. Jag beundrar de som gör bra ifrån sig, till exempel Anna Bergendal, men jag beundrar nästan John och Emma mer. Jag beundrar dem för att de vågar stå där och sjunga för kung och fosterland för att sedan höra att deras största dröm gått i kras. Inte nog med det, allt detta sker framför näsan på en väldigt stor del av Sveriges befolkning. När jag vill bli stor vill jag självklart bli en lyckad person som får utöva sin högsta dröm, men jag vill också bli som John och Emma. Jag vill försöka nå mina drömmar och om jag misslyckas vill jag resa mig igen och gå vidare.
Båda tror på fullt allvar att de ska gå vidare och bli stjärnor en vacker dag.
Jag tycker självklart att det är bra med självförtroende men till en viss gräns. Varför säger ingen till dessa stackars människor att de kanske borde låta bli att söka till idol, att de borde drömma om något annat istället. Självklart blir det bra tv, men jag kan inte låta bli att tycka synd om de människor som får sina drömmar krossade medan vi andra skrattar högt åt dem. För det gör vi, speciellt jag. Även om jag tycker otroligt synd om dem kan jag inte låta bli.
Jag tycker nästan att programmet blir tråkigare när det bara är bra sångare kvar, för hur kul är det då? Bra sångare har man hört förut, på radion och under de tre tidigare idol-säsongerna. Killar som John däremot, som sjunger ungefär som stereon låter när den har hakat upp sig, de är unika. Man har aldrig tidigare hört något liknande, och kommer nog aldrig att göra det heller. Jag beundrar de som gör bra ifrån sig, till exempel Anna Bergendal, men jag beundrar nästan John och Emma mer. Jag beundrar dem för att de vågar stå där och sjunga för kung och fosterland för att sedan höra att deras största dröm gått i kras. Inte nog med det, allt detta sker framför näsan på en väldigt stor del av Sveriges befolkning. När jag vill bli stor vill jag självklart bli en lyckad person som får utöva sin högsta dröm, men jag vill också bli som John och Emma. Jag vill försöka nå mina drömmar och om jag misslyckas vill jag resa mig igen och gå vidare.
Kommentarer
Trackback
